Jag orkar inte, jag vill inte! Hjärtat går i 120, jag svettas om händerna, jag är trött men kan inte slappna av. Jag orkar inte prata, jag orkar inte vara bland folk. Jag vill låsa in mig och aldrig mer komma ut. Jag känner mig bortglömd och utfryst. Personalen här favoriserar tjejer. Jag kände idag när jag och Felicia åkte in till stan med en personal. I bilen sa inte personalen ett skit till mig utan prata med Felicia hela tiden, jag satte musik i öronen för att inte börja gråta. Felicia känner samma sak med en personal som favoriserar mig. Jag gillar den personalen och henne kan jag prata med. Men den personalen frågar aldrig om vi ska hitta på något tillsammans de gör hon som jag och Flisan åkte in med idag. Hon frågar Flisan hela tiden typ om de ska hitta på något. Jag skulle behöva åka iväg med en personal nu och prata om att sista tiden har varit förjävlig. De finns så mycket jag vill säga men inte kan. I min dagbok står så hämska saker.

 

Jag orkar inte mer. Detta med Flisan är bara ett exempel de är flera sånna saker som sker här. Och inget är Flisas eller någon tjejs fel utan personalens. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag gå och säga hur jag känner? Men de vågar jag inte. Jag vill bara att telefonen ska ringa och att de är från Jönköping och att dom har fixat ett boende åt mig. Jag vill här ifrån NU!!!!!!!

De har bara gått två dagar sen jag börja skriva dagbok och de står redan 5 sidor av hemskheter. Om någon skulle läsa detta så skulle de antagligen skicka mig till psyk.

Igår tog jag ett jobbigt beslut, jag lämnade ifår mig mina saker som jag hade på rummet som jag hade skadat mig med. De tog emot sjukt mycket, jag ville egentligen inte. Monstrerna inom mig sa att jag inte skulle de men jag gjorde de ändå och då sa monatret till mig att du kommer ändå skaffa nya saker att skada dig på. Men de ska jag inte. Jag kan inte fortsätta skada mig om jag ska flytta snart, där kommer de finnas massa saker att skada sig på, jag måste kunna hantera de. Jävla monster. 

Jag orkar inte mer, ena stunden är jag ledsen och mår skit, jag orkar och vill inget. Jag vill bara krypa ner under täcket och förvinna. Nästa stund mår jag helt okej och är glad men nu har de vänt igen. Jag orkar inte mer. Jag vill skada mig fast jag vet att det inte hjälper, men allt känns så hopplöst och de spelar ingen roll. Jag är trött på allt. Jag vill inte leva men jag vill heller inte dö. Så känner alla med psykisk ohälsa så jag är inte ensam med att känna så. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte prata med någon. Jag vill inte till praktiken imorgon. Jag vill bara förvinna en stund. Tårarna bara kommer. Jag verkar glad utåt men inombords är de kaos. Jag vill inte att någon ska se mig så här.

Jag mår fortfarande lite dåligt men jag är ändå glad. Men jag är orolig inför praktiken imorron, tänk om jag känner samma imorron som jag gjorde idag. Jag ska inte stressa upp mig för de nu. Men jag hatar fortfarande mig själv. Jag gillar inget hos mig och fattar inte hur mina vänner kan gilla mig. Jag älskar mina vänner men de kan inte älska mig för jag är en misslyckad person. Jag är så jävla rädd att förlora dom för dom är de ända jag har. 

Jag vill bara tillbaka till orana och krypa ner i min säng. Jag vill skrika och gråta. Jag vill smälla till mig själv så jag får ett fett blåmärke som visar hur misslyckad jag är. Jag vill så mycket dåligt. Hur ska jag ta mig igenom detta? Hur ska jag klara detta utan att skada mig på något sätt. Kommer de gå? Hur ska jag få styr på tankarna. Hur ska jag kunna köra bussen? HUR???? 

Dagen annars har varit okej, placerarmötet var till en besvikelse inget besked kom, de väntar på diagnosutredningen så jag står inte ens i kö till ett stödboende. Blir så jäkla ledsen och arg och de är en del till varför jag skadade mig. Sen hände en annan sak med de vill jag inte skriva ut. 

Jag började egentligen må dåligt redan på resan upp till Jönköping då jag såg de lila pågatåget som ger mig jobbiga minnen. :'(

Sitter just nu är vardagsrummet och väntar på att klockan ska bli 9.30 då jag och två personal ska åka till Jönköping på placerarmöte. Vi ska planera min sista tid här på orana och förhoppningsvis får jag ett datum då jag lämnar orana. Men vi får se, jag är sjukt nervös. Sen efter de ska jag titta på en skola i Jönköping de ville träffa mig och jag hoppas jag kommer in på den skolan, jag har ju sökt till två till men de är den skolan jag vill gå på.

 

Just nu känns de som mitt mående står stilla men ändå inte. Jag mår mycket bättre än vad jag gjorde förra helgen men jag orkar inte kämpa för att må ännu bättre. Jag kan inte säga att jag mår bra för jag vet inte hur de känns att må bra. Hur känns de egentligen och hur vet man att man mår bra? Man kan ju må bra på många olika sätt.

 

Min terapeut säger att jag är klar med min behandling här och att jag kommit så långt att de finns inget mer att göra här utan nästa steg är att klara mig själv och de kan jag inte göra här utan i Jönköping. Vi ska dit på måndag och planera min framtid och även kolla på en skola. Vi ska åka ca kl 9 och kommer tillbaka på kvällen nån gång. Jag ser fram emot de och jag har skrivit ner de jag vill ha sagt något jag aldrig gjort förut.

 

Så mitt mående får stå stilla över helgen för jag orkar inte göra något åt de, de som händer de får hända. Vi får ta de då för jag orkar inte fokusera på mitt mående just nu utan bara att vara. Imorgon ska jag, Frida och kanske Felicia in till Kristanstad och shoppa och bara ha det trevligt. Jag vet inte om jag nämt Frida någon gång hon flyttade hit för några veckor sedan men vi kände redan varandra för vi hade träffats på piva i Jönköping x antal gånger. Hon är också en underbar människa fast jag var arg att hon skulle flytta hit för jag trodde vi var dåliga för varandra men de är vi inte. Vi har kul, snackar skit och spelar kort tillsammans.

 

Nej nu ska jag sova!!!!

Jag orkar inte kämpa just nu. Jag brottas med tankarna hela tiden och känslorna går inte att berskriva. Eller de går men jag orkar inte. Jag hade mitt "akutmöte" men min terapeut idag vilken var bra. Hon berättade för mig att jag är nybörjare med att känna känslor, de jag lär mig att känna och hantera gör man normalt i tonåren men jag hade så mycet annat då, jag mådde ju piss redan som 13 åring.

 

Jag har valt att gå den friska vägen men hur ska jag hitta illbaka och fortsätta kämpa? Just nu går de inte framåt på de sätt som jag vill. Även som personalen här säger att jag är jätteduktig på att säga till, ta emot hjälp och lyssnar så vill jag mer. Jag vill se framstegen själv som jag kunde för en vecka sedan. Nu känns de som att inget spelar någon roll. Jag kommer alltid vara misslyckad.

 

Hur skan detta sluta? Ska jag be om hjälp igen. Nej för personalen är så jävla trött på mig. Är de värt att fortsätta?

Jag fick panik, jag grät och grät. jag kunde inte sluta gråta. Ja torkade mina tårar och gick till en personal och pbad om att få prata. Så fort vi kom in i samtalsrummet så kom tårarna igen. Jag sa som de va och börja råta ännu mer. Mina tankar styr mig totalt just nu så personalen ser det. Jag var så nära på att skada mig men jag stod emot. Hon sa att de var jätte bra gjort för hade jag skadat mig så hade jag fallit in i mitt självskadebeteende igen som jag äntligen blivit fri från.

 

Jag grät till slut så mycket att jag knappt fick någon luft och skrek att jag inte klarar av dessa tankar mer, jag orkar inte med dom. Hon frågade vad jag hade för vb medicin jag svarade men sa att jag inte ville ha, för jag blir så snurrig. Vi pratade en stund och hon krama om mig. Jag lugnande mig och vi kom överens om att jag ska ta min målarbok och sitta och måla i vardagsrummet. Jag är lugnare nu men de är fortfarande tankarna som styr, jag har ingen kontroll över mig själv. Så de är i en jobbig period och de kommer troligen vara så tills familjesamtalet som antagligen blir om tre veckor så de är bara att stå ut och lära mig något utav de. Jag får bra hjälp och stöd iaf.

Haha de flesta här säger att jag ser ut som en kräfta för jag har bränt mig. Jag har spenderat nästan en hel vecka i solen. Jag sitter där konstant. På underarmarna är jag fint brun men på överarmarna och på bröstet ser jag tydligen ut som en kräfta. Haha kul. Tyvärr så får jag ingen bra bild.

 

Ikväll så blir de fruktsallad med glass. Orana har köpt vattenmelon, jordgubbar, blåbär, mango och kiwi, sen har vi alltid äpple, banan, päron och apelsin hemma. Mumma!!!!

Jag gick upp klockan 5 imorse för att jag skulle vara vaken tre timmar innan, när jag kom till provtagningen så hade läkaren inte fyllt i vilka prover jag skulle ta vi ringde till den avdelning som jag tillhör för att ta reda på vilka prover jag skulle ta så de löste sig. Jag kom in i provrummet igen och då frågade de om jag hade tagit min medicin och de hade jag och de sa att de skulle jag inte gjort så jag få komma tillbaka på måndag. JÄVLA SKIT!!!

 

Aja de är inte så mycket som jag kan göra. De är ju fredag den 13, vad kunde jag förväntat mig och dagen har bara börjat.

Något jag vet som är sjukt svårt när man lider av psykisk ohälsa är att våga välja de friska. När man levt nerdrogad och bakom låsta dörrar ett bra tag så vet man inte hur världen egentligen ser ut. Jag tog beslutet i februari tror jag de var att väja de friska. De var ett stort beslut. Ja sa inte "nu ska jag bli frisk" utan de hände nått bara men jag vet inte hur de skedde. De bara blev så och gud va jag är glad att de blev så. Den friska världen är helt underbar. Okej jag är inte 100% frisk men jag är på god väg. Jag har utvecklats sjukt mycket säger personalen här också. Jag är en helt annan människa. Jag trodde aldrig jag skulle bli frisk i höstas och jag ville inte de heller. Jag kände mig trygg i den sjuka världen och de var så jag ville leva då.

 

Jag försöker få mina kompisar som just nu inte är så motiverad att vilja bli frisk, de känner percis så som jag gjorde i höstas. Men jag vet att någon gång kommer de vända för dom också. Jag vill att de ska hända snart typ nu. Och jag vet att de kommer känna precis samma sak som jag gör nu. Men de får ta sin tid, de kommer få hjälp med att bli frisk.

 

Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag skrev för ett tag sedan att jag var rädd för att bli frisk och jag är rädd för att vara sjuk. Så känner många. Att vara på psyk kan vara skönt, att bara få vila upp sig men oftast så fastar man där tyvärr. Men får tryggheten och behöver inte göra ett skit. Nån gång har jag känt att jag ska göra något för att få komma dit i några dagar men en stund efter så känner jag, vafan Rebecka dit vill du ju inte. Den tiden är över.

 

Jag gick upp kl 5 i morse för att jag ska på provtagning och då måste jag vara vaken tre timmar innan. De är för att någonting ändras i kroppen på morgonen. Kroppen är konstig. Idag ska jag inte göra så mycket, städa vardagsrummet och prata med min terapeut. Egentligen ska jag ha stallet men jag orkar inte. Jag kommer säkert få en tillsägelse men de skiter jag i. Pallar inte med att folk ska bestämma över mig.

 

En helt annan sak, jag känner fortfarande av oxascanden. Är lite yr och illamående och de var jag igår med och de är en bivärkning. 

 

 

Igår kväll/natt blev de jobbigt, jag börja gråta men jag visste inte varför så jag bad personalen att komma, hon föreslog vibehovsmedicin men jag tack nej för jag var rädd för att ta den. Vi pratade lite och jag skulle lyssna på musik eller kolla på nån film/serie. Jag lyssnade på musik en stund med de blev bara värre, jag kunde inte slappna av och fokusera på musiken, tankarna snurrade som en karusell. Min terapeut säger att jag ska fokusera på instrumenetn i musiken men jag kan inte utan fokuserar på texten.

 

Till slut fick jag i stort sätt panik och jag kom på varför jag var ledsen och mådde skit. För att de känns som vad jag än gör så är inte min familj stolt över mig. Så här löd smset till personalen:

 

 

De slutade med vibehovsmedicin i alla fall. Jag tar den sjukt sällan, sist var i februari. Jag ska prata med min terapeut imorron om hur jag ska hantera sånna här situationer. Jag har lärt mig sjukt mycket.

 

Nu ska jag bege mig till praktiken.

Egentligen får man inte ha långärmat men jag vill ha de i början. Sen ska jag ta av mig den. :)

Om ca 25 min går bussen mot praktiken. Jag är lite nervös men de kommer säkert gå bra. Jag vet inte vad jag ska skriva, Flisan kommer in till stan och möter mig efter praktiken då vi ska fika och mysa lite som vanligt. Oj nu måste jag gå och ta min medicin. Hörs sen, skriver ikväll om hur de har gått. :)