Jag fick panik, jag grät och grät. jag kunde inte sluta gråta. Ja torkade mina tårar och gick till en personal och pbad om att få prata. Så fort vi kom in i samtalsrummet så kom tårarna igen. Jag sa som de va och börja råta ännu mer. Mina tankar styr mig totalt just nu så personalen ser det. Jag var så nära på att skada mig men jag stod emot. Hon sa att de var jätte bra gjort för hade jag skadat mig så hade jag fallit in i mitt självskadebeteende igen som jag äntligen blivit fri från.

 

Jag grät till slut så mycket att jag knappt fick någon luft och skrek att jag inte klarar av dessa tankar mer, jag orkar inte med dom. Hon frågade vad jag hade för vb medicin jag svarade men sa att jag inte ville ha, för jag blir så snurrig. Vi pratade en stund och hon krama om mig. Jag lugnande mig och vi kom överens om att jag ska ta min målarbok och sitta och måla i vardagsrummet. Jag är lugnare nu men de är fortfarande tankarna som styr, jag har ingen kontroll över mig själv. Så de är i en jobbig period och de kommer troligen vara så tills familjesamtalet som antagligen blir om tre veckor så de är bara att stå ut och lära mig något utav de. Jag får bra hjälp och stöd iaf.