Jag tänkte berätta lite om hur det är att bo på behandlingshem. Det är skitjobbigt att bo 9 tjejer under samma tak. Eller just nu är vi 8 men jag tror en till tjej ska flytta in snart. Jag har ju bott på ett annat behandlingshem tidigare där jag inte trivdes. Jag trivs här men jag börjar bli trött på alla tillsägelser på alla fel jag gör. Man har många krav på sig och de är de jag inte gillar och inte är van vid. Jag måste bli van vid att ha krav på sig och det är ett probelm jag har. Jag har också problem med att jag känner mig ensam fast jag inte är det.

 

Jag trodde inte att det skulle vara så sjukt jobbigt att bo på ett "riktigt" behandlingshem, de förra handlade allt om pengar. Jag har inte fattat hur det är förrän nu. Jag har gjort många dumma saker som lett till att jag inte får åka in till stan själv. Jag får bara gå på promenader här i närheten. Behandlingshemmet ligger mitt i ingesans.

 

Hur mår jag nu då? Jag mår ju bättre än vad jag gjorde efter över 7 månader bakom låsta dörrar. Mitt humör vänder fort som satan. Nyss mådde jag hyfsat men nu känner jag hur det börjar vända igen. Jag har inte skurit mig sedan september. Men satan vad jag är frestad att göra det. Det är så sjukt svårt att förklara den känslan. Har man väl börjat med de så är det en kamp att ta sig ur, men jag har gett mig fan på att jag ska bli skadefri helt och hållet.