Jag har aldrig sagt att jag är snygg, jag har aldrig sagt att jag aldrig ljugit, jag har aldrig sagt att jag tycket om migsjälv, det jag sagt är att att jag hatar migsjälv. Jag vet inte vem jag är.

 

Det jag vet om migsjälv är att jag har borderline och svårt självskadebeteende som just nu är som värst.

När jag vr 9-10 år så blev min syster sjuk och jag hamnde åt sidan för hon behövde uppmerksamheten, hon och mamma flyttade till ett behandlingshem medan jag och pappa flyttade ut i skogen. Ingen i familjen mådde bra och jag fatta inte vad som hände, jag trodde de var normalt.

 

När jag var 13 börja jag högstadiet och blev genast skolans mobboffer, jag börja saknat men säkert gå i bitar. Mina dagar börja med att mamma och pappa muta mig till skolan, jag gick dit ibland men vissa dagar skolka jag för det var som att gå till helvetet. Jag kom hem och grät men när jag var 14 hittade jag en lösning jag börja skada migsjälv, jag starffade mig själv för att jag var jag. Jag börja exprementera med döden och insåg att de var kul och en underbar känsla. Ingen visste nå bara jag.

 

Jag testade allt som gick att testa, jag testa att byta skola men de hjälpte inte. När jag börja gymnasiet så trodde jag att de vara en vändning, till en början var allt bra jag älskade min klass. Vi var inte den perfekta klassen men jag mådde inte så bra som jag trodde jag börja må sämre och sämre som 18 åring hamna jag på psyk för första gången, jag visste att det bara var början. Jag bytta gymnasieskola, blev sjukskriven och åt starka medeciner.