Tillbaka

Nu är jag tillbaka på behandlingshemmet och det förta jag gör är att börja gråta. Jag känner oron och hat. Det första personalen gör är att skratta åt mig för ingenting. Jag sitter på mitt rum och gosar med mina små missar som jag saknat såååå. Min mobil är paj så är mobillös men ska kolla om jag kan få åka och fixa de, behöver åka iväg och prata av mig och försöka berätta hur jag känner. Jag mår verkligen piss, jag mådde bättre på psyk. Blir bara deppig på detta stället, ingen kan förstå mig ändå. Det har varit en hemsk tid här.
 
Imorron ska jag prata med psykologen för första gången på läääääääänge, fuck för uppehållet och ingen kan fatta dett det INTE ÄR OKEJ ATT HA UPPEHÅLL FRÅN EN BEHANDLING.
Just nu vill jag bara packa mina saker och dra.
 
 



Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback