Jag känner mig bortglömd, ensam och ledsen. Ingen har hört av sig till mig. Jag har skckat sms till de felsta men inte fått nå svar. Visst teckningen här är inte den bästa men när jag väl har teckning är mobilen fortfarande tyst, inga händelser på fb, ingenting. Början av sommarlovet var hämskt, jag mådde inge bra, bara grät och grät, jag ville inte träffa någon. Varför jag bara grät var för att innan sommarlovet hände något som var sjukt jobbigt för min del, i stort sätt  alla märkte att något var fel, andra är bilinda men ingen kom fram och prata med mig, de bara lät mig sitta där. (jag börjar gråta nu)

De sluta med att jag inte ens gick på min skolavslutning för jag mådde så  psykiskt dåligt, klassen skulle gå och grilla på kvällen ingen sa något till mig, de hade skrivit de i klassmappen men kände mig iaf inte bjuden. Senare så RINGDE en som jobbar på skolan hem till mig och pratade om vad som hade hänt, jag sa att jag kanske inte kommer tbx nästa år, men inte bestämt mig än. Så dåligt mår jag inom mig. Men ingen fattar och bryr sig.

"Sök hjälp", jo visst kan jag söka hjälp om ni betalar den åt mig. Jag är 18 nu inge mer gratis sjukvård för min del. "Sluta tyck synd om dig själv" kanske ni tycker, ska man aldrig få tycka synd om sig själv? Jo de är lagligt och mänskligt att man gör emellanåt. Jag vet att jag har de bra, jag är inte en av de stackars barnen utan föräldrar och hem.


Bild 1: Så känner jag mig. Bild 2: En så söt flicka som föräldrarna bara övergett.

Ni som kommer orka läsa detta är bara några få, men jag vet inte om ni kommer bry er mer iaf.