Jag loggade in här för skoj skull och ser att folk fortfarande besöker denna blogg fast jag inte är aktiv. Jag länkade till min nya blogg som jag hade i någon månad men sedan bytte jag namn på den. Så här är min nya blogg. Jag har nämnligen bytt namn också så har inte Rebecka som tilltalsnamn längre.

 

 

 

Jag har skapat en ny blogg eftersom personalen här hitta min blogg och reagera på ett inlägg. Om ni och dom vill fortsätta att läsa om mitt liv så får ni göra de på min nya blogg som inte handlar om psykvärlden. Om jag mår dåligt så kommer jag skriva de i min dagbok och prata med personalen. Min nya blogg hittar ni HÄR.

 

 

Denna bild kom upp på min facebook. Den är tagen 14 juni 2014 bara några dagar innan jag hamnade på psyk för en lång inläggning. Jag var hemma hos mamma och pappa och de skulle följa med mig ner till Jönköping om jag inte minns helt fel. Jag var så sjuk men ingen visste hur sjuka mina tankar var. Allt som fanns i mitt huvud var att skada mig och att dö. Ingen så hur dåligt jag mådde förrän jag hade tagig så många intoxer att de blev farligt. Mina vänner hitta mig hela tiden efter att jag tagit en intox och jag förstår idag att de måste ha varit sjukt trötta. Men jag ville ju bara dö. Jag hade inget hopp, ingenting betydde något längre. Jag var på psyk nästa 8 månader. De hade testat att slussa ut mig till ett korttidsboende men efter en vecka så hade jag brutit upp medicinskåpet. Jag hade inte tagit tabletter men jag fick komma tillbaka till psyk. Jag hade varit och handlat själv och då hade jag köpt tabeltter som jag tog med mig på avdelningen. Jag gömde som i min bh där jag visste att ingen skulle kolla. Bara efter några timmar tog jag tabletterna. Personalen blev sura och jag fick gå till akuten med personal. Efter de har jag bara gjort de en gång och de var här på orana. Jag sparade min 14 medcin som jag fick med mig till skolan. Jag kan fortfarande få sånna sjuka tankar om att skada mig, ta intox och vilja dö men jag kan hatera de skapligt bra. Men ibalnd vet jag inte hur jag ska stå ut och hur länge tankarna ska finnas där. Men jag lär mig väl.

Jag vill inte leva men heller inte dö. Jag känner mig så tom. Tårarna rinner längst min högra kind. Jag har kollat på film två dagar i rad. Jag vill inte vara här. Jag orkar inte att se mitt rum eller detta hus mer. Jag orkar inte se gården mer. Jag måste härifrån NU! Jag vill inte vara här i sommar och göra alla akrivitetar som är planerade.

Jag vill inte vara här mer. Jag vill härifrån. Jag orkar inte sitta mitt ute i skogen mer. Jag vill flytta NUUUUU!!!!! Jag vill ha ett liv där jag kan bestämma själv. Göra vad jag vill, ingen som tar besluten åt mig och säger att jag måste göra de. Inte sitta varje jävla söndag och göra ett jävla schema. Laga mat till 15 pers, nej jag orkar inte med det nå mer. Jag är så jävla trött på det. Jag har inte ens två månader kvar men jag orkar inte med de två månaderna.

Innan vi börja åka

Flisan och jag i Helix. Dödsångest!!!

Efter vi åkt en massa. Helt slut!!!

Väntar på mat. Zzzzz....

 

 

1. Lära mig att säga ifrån

2. Hitta min personligehet. Vem är Rebecka?

Ååååh vet ni vad jag just fick veta? Jo jag är beviljad en plats på ett stödboende i Jönköping. En sol placering då inte endligt lss. Jag orkar inte förklara skilnaden just nu. Jag mailande precis min placerare som är ansvarig för själva placeringen men hon har tydligen semester just nu. Jaja får väl vänta tills hon kommer tillbaka eller ringa ersättaren. Men jag tror jag har plats 3 eller 4 i kön.

 

Jag kan inte fatta att de är sant!!!!!!!

 

Jag har tråkigt så jag kollade upp hur många dagar de är kvar tills mitt kontrakt på orana går ut och de är 65 dagar. Så Jönköping har 65 dagar på sig att hitta ett boende åt mig. Jag kommer bli riktigt arg om dom inte gör de. Jag orkar inte bo här längre, är så jävla trött på behandlingshem.

Igår så googlade jag på lövängens behandlingshem eller de hette i slutet kognic behandlingshem. Så här gick de till tydligen.

 

De var 6 stycken klienter som bodde där och de hade 21 platser. Klienterna såg en lastbil komma och körde mot aktivitetshuset och bar in våningssängar. Klienterna frågade vad de är som händer men personalen visste inte. En klient fick ett samtal från sin terapeut och hon sa att kognic ska läggas ner nästa vecka. Mikael eller Roy ringde sedan och bekräftade detta, de ringde okså klienternas placerare. Okej man kan inte bara lägga ner ett behandlingsgem på en vecka, de tipsade om ett annat behandlingshem men man kan inte bara göra som jag gjorde när jag flyttade dit. Jag hade inte ens varit på studiebesök. Jag visste inget om behandlingshem. Lövängen/Kognic skulle bli ett asylboende men de hade ingen tillåtelse att göra ett asylboende av de. Jag fattar inte hur man kan göra så. Typ all personal på Lövängen/Kognic är sjukskrivna och jag är inte förvånad. En vaktmästare fick vara medicinansvarig, kock, personal och vaktmästare. Hallå de är inte okej. Mikael Andersson och Roy Gustavsson vill bara ha sina pengar och skiter i hur människor mår.