För 10 år sedan började jag må dåligt. Jag var mobbad i skolan och hade inga vänner. Jag brukade hänga med tre stycken men vi gjorde inte så mycket, vi satt mest i datasalen vilket jag inte tyckte var så roligt men jag visste ju inte vad jag annars skulle göra. Jag låste ofta in mig på toan och grät. Jag fick gå till kurator och skolsyster en gång i veckan och prata men jag sa inte så mycket för jag var rädd. Jag hatade skolan för där hade jag inga vänner och jag har dyslexi och fick inte den hjälp jag behövde. Jag valde mina tider hos kurator och skolsyster på engelska lektionerna för de var där jag hade svårast. 

 

När jag var 13/14 började jag åka på tonårsläger varje sommar och nyår och då mådde jag bra. Jag hade vänner och kände mig glad. Men så fort jag kom hem kände jag mig ensam och vilsen igen. Jag var ganska aggresiv mot mina föräldrar för jag visste inte hur jag skulle bete mig.

 

När jag var 17 skar jag mig för första gången, jag upptäckte att det lindarde men jag gjode det inte så ofta. Jag kom inte riktigt ihåg hur man upptäckte att jag rispade/skar mig. När jag var 18 så mådde jag så dåligt att jag blev inlagd på psyk för första gången, jag var livrädd men jag var bara inlagd 1-2 dagar men bara några dagar senare blev jag inlagd igen. När jag hade varit inlagd några månader så blev jag skickad till ett behandlingshem som heter lövängen i Stockaryd i Småland. Jag trivdes aldrig där så jag bodde bara där i 6 månader, medans jag bodde där blev jag inlagd på psyk 4 gånger och blev bältad för frösta gången.

Efter min tid på lövängen så flyttade jag till Jönköping men det funkade inte jag åkte in och ut på psyk i flera år med långa inläggningar på tvång. Jag gick igenom flera ECT behandlingar, testade flera mediciner och pendlade mellan avdelningarna.

 

Till slut gick det så långt att jag skar mig i stort sätt varje dag. Man satte vak och skickade mig till PIVA (psykiatrisk intresivvåndsavdelning) men inget hjälpte tills man kom på att skicka mig till behandlingshem igen. Frågan om behandlingshem kom upp i oktober 2014 så jag och min kontaktperson började kolla runt på olika behandlinghem och jag hittade ett som jag ville till men dom hade inga platser förrän om 6-12 månader. När vi hittade ett annat behandlingshem som skulle få en ledig plats ganska snart så sa vi det till lanstinget och kommunen och lanstinget sa ja ganska fort men kommunen var mer tveksam de sa inte ja förrän i januari 2015. När vi skickade ansökan så gick allting fort vi åkte på studiebesök och jag sa ja till platsen och en månad senare så hade jag lämnat psyk. Allt känndes så konstigt, inga låsta dörrar och eget ansav.

 

Och idag sitter jag här ett år senare och är nästan helt skadefri. Jag är så tacksam till att jag fick en plats på ett av Sveriges bästa behandlingshem och jag har hittat en vän för livet.

 

Min tid på behandlingshemmet kanske snart är slut, jag ska kanske flytta till ett lss boende, vi ska som sagt ta upp det på måndag. Jag känner att jag inte kan komma så mycket längre här. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått. Men min teraput säger att jag måste våga välja den friska vägen men jag är rädd för att bli frisk samtidigt som jag är rädd för att vara sjuk. Jag har varit sjuk så länge att jag inte minns hur det är att vara frisk.

 

 

Idag har jag köket men det är inte så mycket att göra, vi ska äta rester från igår. Så det mesta är redan gjort. Ikväll ska en personal göra nutellaglass!!! MUMS!!!

Hade precis veckosamtal med den kontakperson som jag tycker betett sig illa mot mig senaste tiden och jag sa det till henne men hon sa att jag har betett mig illa mot henne men själv tycker jag att jag har varit trevlig på sista tiden och det tycker flera andra här med. Jag grät som vanligt. Sen prata vi om mötet som är på måndag. Jag ser fram emot det och är sjukt nervös.

 

Jag har inte gjort så mycket, har städat tvrummet, färgat håret igen. Haha jag och min kompis har beställt löshår. Nej det var inte så dyrt, fick lite rabatt efterssom vi beställde tillsammans.

 

Idag så har jag städat personalkontoret och konferensen och ikväll så ska jag ha köket igen. Sen väntar jag och min kompis på två roliga paket som vi beställde i lördags. Hoppas de kommer idag!!!

Oj det är redan vecka 4. Snart är det februari, tiden går fort. Jag har redan hunnit gjort dagens syssla att städa tvrummet i källaren. Jag ska göra en sak till och det är att visa runt en tjej som kommer hit på studiebesök. Jag vet att hon kommer vara supernervös och det är jag med. Jag vet inget om henne varken hur gammal hon är eller vart hon kommer ifrån.

 

Jag är fortfarande arg på en av mina behandlingspedagoger som sket i mig igår när jag mådde piss. Jag mår inte tip top idag heller men det är lite bättre. Jag ska ha veckosamtal med henne på torsdag och jag är jättenervös. Jag vill bara skälla ut henne. Be henne dra åt helvete. Hon passar inte innom vården.

 

 

Åååh jag blir så irriterad. På personalen och Jönköpings lansting. Jag är irriterad på personalen för att det skiter i hur jag mår. Jag bad om vb medicin för att jag kännde att jag håller på att må sämre. De sa bara jaha och sen var det inget mer med det.

 

Sen är jag irriterad på Jönköpings lansting för de vill inte göra en utredning på mig vad det är som egentligen är mitt bekymmer. Ena stunden har jag Borderline och nästa inte. Sen har jag Asperger och sen inte och nu har jag Autism. VAFFAN BESTÄM ER!!!!! Jag vill veta! Jag har problem med mina ensamhetskänslor. Jag kan inte bo själv och vill flytta till ett lss boende med mina katter. Jag vet knappt vad Aspeger och Autism är. Försöker googla lite om det.

 

Jag försöker be om hjälp men det är inte så lätt. Jag har pillat upp mitt lilla sår. Jag skickade ett sms till personalen och de bad mig komma till konstoret. Efter några fler tårar så gick jag. Hon som la om det igen brydde sig inte. Efter hon hade lagt om det så gick jag. Jag tänkte stanna men jag kännde hur en flod med tårar var på väg så jag gick till mitt rum och här sitter jag nu. Gråter floder, darrar och har sjukt mycket ångest. Jag har varken kunnat äta eller dricka idag.

 

Jag vill bara härifrån. Jag orkar inte mer. Jag har kännt såhär förut, så fort jag får motgångar så vill jag härifrn. Men nu känns det som alla skiter i mig. Det känns som jag är ett hopplöst fall. Jag vill bara hem och krama min sjuka mamma. Jag älskar dig. Jag önska att det inte blev såhär. Varför börja jag skada mig? Alla år på psyk. Hur har du stått ut? Jag är så rädd att hamna på psyk igen.

 

Jag vill bara att det ska bli 1 februari då mina placerare kommer. Då ska vi bestämma min framtid. Hur länge jag ska vara här och vart jag ska efter behandlingshemmet.

Hur länge till ska jag orka kämpa mot all ångest och självmord/självskadetankar. Tårarna tar aldrig slut. Jag är så fruktansvårt sugen på att skada mig nu. Ska jag vara ärlig så har jag rotat runt i mitt rum för att hitta något som jag kan skada mig på men inte lyckats. Det pirrar i hela kroppen efter att skada mig. Jag vet att det låter sjut men det är så det är. Jag klarar inte att stå emot mer. Jag gör verkligen inte det.

Idag är det exakt ett år sedan jag var på studiebesök på behandlingshemmet. Gud vad tiden går fort. Jag kom ihåg att jag var sjukt nervös. Hon som visade mig runt var jättesnäll och jag frågade henne om hon trivdes och sånt. Jag trodde aldrig jag skulle lära mig allt men det tog inte lång tid innan man lärde sig.

 

Till något helt annat. Idag flyttar mina små katter till Sundsvall. Dom som tog hand om dom ska flytta och jag har sagt upp lägenheten vilket är jätteskönt. Den har bara ställt till en massa problem.

 

Igår kväll var en jobbig kväll men jag klarade mig igenom den utan att skada mig. Men jag vill det fortfarande men jag vågar inte för min ena kontaktperson blir så sur och arg på mig när jag gör något jag inte ska göra. Jag har lovat mig skälv att sluta och det ska jag hålla! Ikväll ska jag och min kompis dela på en påse cheesballs men tanke på ingenting. Haha

Just nu sitter jag inne i det så kallade huset som personalen sa åt mig att göra. Mitt hjärta känns tungt. Jag har musik i öronen på hög volym för att försvinna in i min egna värld.

Ska försöka kämpa mig igenom denna kväll med

Jag och min kompis tog en promenad i solen, det var så kallt att mitt hår blev vitt. Jag börjar bli gammal. ;)

Nu har jag och en tjej som jag ungås ganska mycket med spelat skipbo. Vi har vunnit en varsin gång. 

Åååååh vad mycket som snurrar just nu. Mina katter kommer flytta till Sundsvall medans jag bor här. Jag vet inte hur länge jag kommer stanna. Den 1 februari så har jag ju placerarmöte och jag kommer ta upp om att evetuellt flytta till lss boende snart. Jag vet inte hur länge till jag orkar stanna här. Visst trivs jag men jag har bott här snart ett år. Jag vill börja plugga. Jag är trött på landet. Jag vill ha mina katter, saknar dom ENORMT mycket. Sen saknar jag mina familj och min syster. Jag och min syster har inte så mycket kontakt men jag saknar henne ändå.

 

Idag så åkte jag, två andra tjejer och en personal iväg och åkte pulka. Det var skitkul, har inte åkt pulka på 100 år. Haha. Det som inte var så kul var att jag stukade ett finger men nu har jag typ ont i hela vänster hand. Så när jag och en tjej skulle spela skipbo så skulle jag blanda korten men det gick inte.

 

När vi kom tillbaka så fick vi flygande jacob. Mums!! 

Anledningen till att jag inte skriver ut namn och vart behandlingshemmet ligger är för att respektera de andra. 

Jag har typ blivit en kökstant här. Jag har haft köker två dagar i rad. Engentligen så ska en personal vara med när man är i köket men igår så var den personalen tvungen att vara med på konfan (konferensen) som dom har varje tisdag och idag så var den personalen som skulle vara i köket tvungen att göra något, har inte så stor koll på vad hon gjorde. Men men, det gick bra och alla fick mat och var glada. :D

 

Vi har precis ätit, innan dess var vi till ekohallen (en billig affär som har allt typ) och handlade hästsaker. Vad ska jag göra nu då? Jag har inte en blekaste aning. Jo föresten idag på ekohallen så såg vi Magnung sveriges starkaste man eller föredetta starkaste man. Vi vågade inte fråga om vi fick ta bild med honom. hehe

 

Vi skulle egntligen varit på bio nu och sett filmen "en man som heter Ove". Jag har sett den filmen redan men jag ville bara komma härifrån en stund. När vi skulle hämta ut våra förköpta biljetter så går det inte och personalen som var med kunde inte öppna mailet där bekräftelsen fanns. Till slut kom han på att jag kunde dela mitt internet och då kunde han öppna mailet och där stod det att han köpt biljetter till gårdagens föreställning. Haha, så typiskt! Nu är vi tillbaka på behandlinghemmet igen och vet inte vad vi ska hitta på.

 

Jag tänkte berätta lite om hur det är att bo på behandlingshem. Det är skitjobbigt att bo 9 tjejer under samma tak. Eller just nu är vi 8 men jag tror en till tjej ska flytta in snart. Jag har ju bott på ett annat behandlingshem tidigare där jag inte trivdes. Jag trivs här men jag börjar bli trött på alla tillsägelser på alla fel jag gör. Man har många krav på sig och de är de jag inte gillar och inte är van vid. Jag måste bli van vid att ha krav på sig och det är ett probelm jag har. Jag har också problem med att jag känner mig ensam fast jag inte är det.

 

Jag trodde inte att det skulle vara så sjukt jobbigt att bo på ett "riktigt" behandlingshem, de förra handlade allt om pengar. Jag har inte fattat hur det är förrän nu. Jag har gjort många dumma saker som lett till att jag inte får åka in till stan själv. Jag får bara gå på promenader här i närheten. Behandlingshemmet ligger mitt i ingesans.

 

Hur mår jag nu då? Jag mår ju bättre än vad jag gjorde efter över 7 månader bakom låsta dörrar. Mitt humör vänder fort som satan. Nyss mådde jag hyfsat men nu känner jag hur det börjar vända igen. Jag har inte skurit mig sedan september. Men satan vad jag är frestad att göra det. Det är så sjukt svårt att förklara den känslan. Har man väl börjat med de så är det en kamp att ta sig ur, men jag har gett mig fan på att jag ska bli skadefri helt och hållet.

 

Nu ska vi åka in till stan och shoppa lite. De blir bara jag för ingen annan vill de. 

Efter ett uppehåll på några månader så har jag bestämt mig för att börja blogga igen. En vän har hjälpt mig att ändra lite. :)

 

Mycket har hänt, jag har tagit bort ganska många mediciner men fått sömnmedicin men just inatt kan jag inte sova. :(

 

Jag bor kvar på behandlingshemmet och ska ha placerarmöte nu i januari men vet inte vilket datum än.