För 10 år sedan började jag må dåligt. Jag var mobbad i skolan och hade inga vänner. Jag brukade hänga med tre stycken men vi gjorde inte så mycket, vi satt mest i datasalen vilket jag inte tyckte var så roligt men jag visste ju inte vad jag annars skulle göra. Jag låste ofta in mig på toan och grät. Jag fick gå till kurator och skolsyster en gång i veckan och prata men jag sa inte så mycket för jag var rädd. Jag hatade skolan för där hade jag inga vänner och jag har dyslexi och fick inte den hjälp jag behövde. Jag valde mina tider hos kurator och skolsyster på engelska lektionerna för de var där jag hade svårast. 

 

När jag var 13/14 började jag åka på tonårsläger varje sommar och nyår och då mådde jag bra. Jag hade vänner och kände mig glad. Men så fort jag kom hem kände jag mig ensam och vilsen igen. Jag var ganska aggresiv mot mina föräldrar för jag visste inte hur jag skulle bete mig.

 

När jag var 17 skar jag mig för första gången, jag upptäckte att det lindarde men jag gjode det inte så ofta. Jag kom inte riktigt ihåg hur man upptäckte att jag rispade/skar mig. När jag var 18 så mådde jag så dåligt att jag blev inlagd på psyk för första gången, jag var livrädd men jag var bara inlagd 1-2 dagar men bara några dagar senare blev jag inlagd igen. När jag hade varit inlagd några månader så blev jag skickad till ett behandlingshem som heter lövängen i Stockaryd i Småland. Jag trivdes aldrig där så jag bodde bara där i 6 månader, medans jag bodde där blev jag inlagd på psyk 4 gånger och blev bältad för frösta gången.

Efter min tid på lövängen så flyttade jag till Jönköping men det funkade inte jag åkte in och ut på psyk i flera år med långa inläggningar på tvång. Jag gick igenom flera ECT behandlingar, testade flera mediciner och pendlade mellan avdelningarna.

 

Till slut gick det så långt att jag skar mig i stort sätt varje dag. Man satte vak och skickade mig till PIVA (psykiatrisk intresivvåndsavdelning) men inget hjälpte tills man kom på att skicka mig till behandlingshem igen. Frågan om behandlingshem kom upp i oktober 2014 så jag och min kontaktperson började kolla runt på olika behandlinghem och jag hittade ett som jag ville till men dom hade inga platser förrän om 6-12 månader. När vi hittade ett annat behandlingshem som skulle få en ledig plats ganska snart så sa vi det till lanstinget och kommunen och lanstinget sa ja ganska fort men kommunen var mer tveksam de sa inte ja förrän i januari 2015. När vi skickade ansökan så gick allting fort vi åkte på studiebesök och jag sa ja till platsen och en månad senare så hade jag lämnat psyk. Allt känndes så konstigt, inga låsta dörrar och eget ansav.

 

Och idag sitter jag här ett år senare och är nästan helt skadefri. Jag är så tacksam till att jag fick en plats på ett av Sveriges bästa behandlingshem och jag har hittat en vän för livet.

 

Min tid på behandlingshemmet kanske snart är slut, jag ska kanske flytta till ett lss boende, vi ska som sagt ta upp det på måndag. Jag känner att jag inte kan komma så mycket längre här. Jag är så tacksam för all hjälp jag fått. Men min teraput säger att jag måste våga välja den friska vägen men jag är rädd för att bli frisk samtidigt som jag är rädd för att vara sjuk. Jag har varit sjuk så länge att jag inte minns hur det är att vara frisk.