Ååååh va tråkigt det är tråkigt att packa. Jag har inte gjort något annat än att packa hela dagarna. Jag sov som en bebis inatt, var så sjukt trött.

 

Imogon går flyttlasten 53 mil söderut.

 

Jag har funderat på att annmäla Lövängen till socialstyrelsen. Det finns en lång litsta med återgärder de behöver göra. De som jobbar där borde få testa själva att bo där, i ett människoförvar där dagarna består av att göra ingenting. Det är inte konstigt att jag fått så många psykbryt.

 

Ärligt talat så hade jag hällre varit på psyk i Jönköping i 6 månader. Flera gånger så har jag tänkt att göra något bara för att få vara på psyk men jag har ju 2 katter som jag har ett ansvar för. Men jag längtar till den dagen då jag är utskriven.

 

Bara för att jag HATAR lövängen så hoppas jag att de går i konkurs.

 

 

 

Nu sitter jag på tåget mot stockholm. Fasen va skönt att få komma hem, eller mitt barndomshem mitt nya hem är ju i Jönköping. :) 

 

Jag sitter blad 4 hundar, ni kan ju gissa att dom är galna i min katt, eller Lindas katt eller ne nu är de mamma och pappas katt. Lilla Molle har just flyttat. Han behöver få vara en utekatt.

 

 

Nu är jag så trött på de här behandlingshemmet att de ryker ur mina och pappas öron. Särbehandling tänkte jag ta upp. Personalen favoriserar klienterna.

 

Jag skulle behöver skjuts till tåget som går ifrån Nässjö men nej, de är bara vissa som får de, jag som har min ryggskada ska behöva släpa en katt, resväska och en handväska från denna lilla håla.

 

Jag bor på behandlingshemmet lövängen i Stockaryd i småland. Bara googla så ska ni få se hur bra det är.

Som jag vet om så har de smuglats in droger och alkohol två sommrar i rad. Vikarierna vet inte vad de ska göra så de är bara fritt fram.

 

Att anmäla är ingen idé och att klaga fungerar inte häller. Jag har aldrig skadat mig så mycket som jag gjort under tiden här. Det ska bli så jävla skönt att flytta.

 

Jag vet att personalen läser, så hej på er. Jag sa ju att jag skulle berätta sanningen för världen och världen är liten på internet. ;)

 

Vad gör man en tråkig söndag som denna? Jo jag och några andra ska iväg och spela minigolf för att fördriva tiden. :)

 

 

 

Som ni fattat så är de bara flytt, flytt i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska blogga om. Jag funderar på att ta en promenad men de känns så depremerande när man befinner sig på ett så litet ställe.

 

Jag har iaf planerat att träffa lite gamla kompisar när jag är hemma. Jag åker bara hem en gång i halvåret numera. Anledningen är att jag klarar inte av att gå i den lilla byn där alla vet vem man är. De flesta vet vad jag har gjort och vet att jag vetit på psyk.

 

Psyk kommer jag ALDRIG mer att besöka. Jag har tagit mig i kragen nu. Jag är motiverad fö detta. Jag har vänner som stöttar mig till 110%.

 

Just nu känner jag jag en känsla som jag inte kan beskriva, jag har aldrig kännt så här. Jag är alldedes varm i kroppen och lycklig på något sätt. Jag är glad, glad på riktigt.

 

Samtidigt är jag rädd för att få återfall. Visst kommer suget att komma men jag hoppas att inte få ett återfall. Jag har ju bestämt mig.

Även om det känns att tiden står stilla så går den fort. Imorgon så har jag bott på behandlingshemmet i precis 6 månader. 6 månader av mitt liv har gått till spillo men mitt nya liv har just börjat. Om en vecka så bor jag i min lägenhet. :D

 

Imorgon är de exakt en vecka sedan jag gjorde min sista rispning i livet, jag har inte ens ett sug av de.

Jag fick en panikattack igår men istället för att skada mig så lät jag tårarna rinna, mina katter tröstade mig. Jag har gråtit mycket sista tiden men det är okej.

 

Nu har jag bestämt mig, jag har varit fri från självskadebeteende i snart en vecka och nu får det vara nog. Självskadebeteendet ska inte få ta över mitt liv längre. Jag ska leva, jag ska hjälpa sjuka människor. Jag ska börja plugga. Nu jävlar får de vara nog. Jag har egen bostad och de har varit mitt största mål och nu är jag där.

 

Jag är livrädd för min höstdepression, men jag ska klara mig igenom den med. Jag har vänner som tycker om mig för den jag är, jag har två katter som älskar mig, jag har en familj som har hjälp mig och jag får den hjälp jag behöver för att bli frisk.

 

Om två år ska jag vara friskförklarad från min borderline. Tyvärr blir man aldrig av med ångesten utan man lär sig att hantera den och de ska jag göra.

 

 

Klara färdiga då!!!!!

Helgerna är jobbigast på behandlingshemmet, det finns absolut inget att göra. Man går bara och väntar på att de ska bli mat.

 

Idag har jag hunnit med att packa lite, jag åker hem på tisdag och hämtar mina saker där.

 

Hur ska jag kunna få helgerna att gå fortare? Blöööööö.

 

Den 1 september flyttar jag till Jönköping, längtar som fasen. Idag ska jag åka dit över dan och träffa mina kompisar Erika och Amanda. <3 Hoppas på en lyckad dag så jag kan få känna mig glad på riktigt. :)

Jag har funderat länge på att sluta blogga eftersom jag fått i så mycket skit. De ända som får mig att stå ut är mina små katter, de betyder allt för mig, de är de ända som lyssnar och tröstar mig. Jag vet att de inte förstår men de kan känna, de känner när jag mår dåligt och behöver tröst, då kommer de och lägger sig tätt intill mig.

 

Blev klart idag att jag ska åka på permession på torsdag och vara hemma till lördag eller söndag beroeende på hur de går. Med tanke på att jag mått som jag gjort sista tiden och lagt upp olämliga bilder. Jag vet inte varför jag gör de, jag tänker mig inte alltid för. Jag kan skylla på min borderline men det gör jag inte i detta fallet eftersom de är min ångest som vill ha uppmärksamhet.

 

Imorgon är de tisdag och som vanligt händer inte ett skit. Jag kanske ska åka på en dagspermession till min kompis samt träffa en tjej som ska vara inneboeende i lägenheten. :)

 

 

 

 

 

Tomorrow is it thuesday and it's like the anothersday, nothing specel happend, I will maybe go to the town and meet my friend. We will see.

 

Jag vet inte om jag vill leva eller inte, nu blir de höst och min depression blir jobbigare och jobbigare. Jag mår sämre för varje dag som går. Bara kolla på bilderna.

Jag vet verkligen inte hur länge till jag orkar stanna, hela helgen har varit piss. Jag mår skit men ingen har tid att prata med mig, ingen tror på lägenheten, ingen tror på mig. Jag känner mig som en skugga, jag var rolig att trampa på men sen försvann jag i min ensamhet, ingen ser mig och ingen hör mig.

 

En sanning till

 

Hej jag heter Rebecka och är 20 år gammal. Jag bor på ett behandlingshem där det är helt okej att supa, ta droger och skära sig. Jo en sak till självmord är också tillåtet.

Jag lider av borderline eller emationell instabil personlighetsstörning som de egentligen heter. Jag har slutat äta vilket är okej de räcker inte med två personer som har ätstörningar utan de vill ha fler så att de boeende ska bo kvar så att behandlingshemmet får in mer pengar så att de går runt.

 

När jag ändå berättar lite om migsjälv så kan jag nu erkänna att jag har dyslexi, en sak jag förnekat under så lång tid.

 

 

Ja så känns de ibland ett steg fram och två tillbaka. Hur ska jag kunna komma fråmmåt om jag hela tiden backar för att jag är rädd för att de ska bli som förr, att jag inte vågar utforska vad som finns där bakom hörnet när jag aldrig går dit.

Jag har själv valt detta liv, eller inte helt men att börja skada migsjälv var självvalt, de är en tröst och att rispa/skära mig lindrar min ångest och de är en sådan härlig känsla. Jag vill verkligen sluta med det men de är så j*vla svårt. Snälla har ni några tips på hur jag kan sluta. Gummisnodd, is, musik funkar inte tyvärr.

 

Personalen har inte ens kollat till mig idag fast de vat att jag mår piss.

 

 

 

 

 

 

 

 

I have been very trierd at the last time. :(

Nu ska jag berätta lite om behandlingshemmet som jag bor på. Jag hoppas att media tar till sig detta.

 

På hemsidan står det en sak men i verkligheten är det en helt annan, så är det ofta vilket INTE ÄR OKEJ.

Behandlingshemmet har fått flera anmälningar och har många brister. Det går så dåligt att det tom lär minska på soptunnor. Det är skrattretande.

 

Detta är ett exempel på vad som står på deras hemsida

Aktiviteter

Vi arbetar aktivt med att göra vistelsen hos oss så positiv och givande som möjligt. För ändamålet har vi anställt fritidsledaren.

Sannngen: Det finns ingen fritidsledare längre

Behandlingshemmet har ett boende som är likt en hemmiljö, där vi lagt mycket tid på att skapa en trivsel både inne och ute för allas bästa mående. Eget rum med dusch och toalett, här finns handikappanpassade byggnader om så behövs. I varje enhet bor man max fem personer och delar på kök och gemensamma utrymmen.

 

Sanningen: Det är ingen hemmiljö, det var mer hemiljö förut då vi åt i husen. Nu är det en matsal som ingen är possitiv till. Det är inga enheter utan ett enda kaos de blandar anorektiker med missbrukare. Det finns två-tre kök men bara ett används i varje hus.

Lövängen erbjuder ett härligt grönområde med möjligheter till fantastiska ytor. Trädgårdsland finns för de som är intresserade, samt en hel del fruktträd inom området, stor fotbollsplan för den som är bollintresserad.

 

Sanningen: Fotbollsplanen går inte att använda pga att den har använts som ridbana

Hästar och hundar är viktiga i vår profil och vi har till exempel ett eget stall som intresserade klienter får ta hand om.

 

Sanningen: Hahahaha det stämmer inte för fem öre. Det finns fan inga hästar och hundar får man ta med sig.

 

Fritidsledaren har som huvuduppgift att planera och genomföra en rad aktiviteter med klienterna varje vecka, både inom och utanför vår anläggning. Golf, Ishockey, bad och och besök på speedwaymatcher är exempel på aktiviteter som

 

Sanningen: Jo eller hur????

Maten är värre än kattmat, den är kall och smakar skit. Tänk på  icareklamen så de pratar om vad konstig mat kineser äter, tänk då när kineser försöker laga svensk husmanskost, inget elakt mot dom, deras kinamat är skitgod men inte den svenska husmanskosten. Håll er till de ni är bra på men ni försökte iaf men man kan inte lyckas med allt. :)

 

Såhär säger hemsidan att de ser ut 

 

 

Nu är jag tillbaka på behandlingshemmet och det förta jag gör är att börja gråta. Jag känner oron och hat. Det första personalen gör är att skratta åt mig för ingenting. Jag sitter på mitt rum och gosar med mina små missar som jag saknat såååå. Min mobil är paj så är mobillös men ska kolla om jag kan få åka och fixa de, behöver åka iväg och prata av mig och försöka berätta hur jag känner. Jag mår verkligen piss, jag mådde bättre på psyk. Blir bara deppig på detta stället, ingen kan förstå mig ändå. Det har varit en hemsk tid här.

 

Imorron ska jag prata med psykologen för första gången på läääääääänge, fuck för uppehållet och ingen kan fatta dett det INTE ÄR OKEJ ATT HA UPPEHÅLL FRÅN EN BEHANDLING.

Just nu vill jag bara packa mina saker och dra.

 

 

Jag är så rädd för att stå där ensam i min lägenhet. I fem dagar har jag hållit på nu, i förrgår fick de bryta upp min dörr med en kofot. Livet står bara stilla.

 

Ambulansen var här idag igen för att jag tagit tabletter, igen. De var irriterade för att de är här var och varannan dag och att vi inte fått behandling på 9 veckor.

De ansvariga för behandlingen är inte här. Behandlingshemmet ville skicka in mig till medicinakuten men läkaren sa nej, tvångvård på psyk gick inte heller utan de bästa för mig är att vara kvar med täta tillsyner (var 10 minut om jag är på rummet) men de var inte på tal hur de ska förhindra det som händer, jag har redn rispat mig igen.

 

Det här stället blir bara värre och värre. Polisen är här var och varannan dag. Igår bet en tjej en annan tjej i armen, alltså wtf, inte nog med de den tjejen har hepatit.

Det finns droger och alkohol här vilket är strikt förbjudet men nu verkar de vara okej numera eftersom personalen inte gör något åt de. Jag har själv blivit bjuden men jag tacka så klart nej, jag vill inte bli inblandad eller hålla på med sånt skit.

 

Alla regler som fanns har upphörit och vi har inga krav längre

 

 

Numera är allt bara fritt fram!!!

 

Välkommen till helvetet.

Allt känns åt helvete, jag känner mig sjukt ensam och värdelös. Jag har inget mer att ge den här världen så varför är jag kvar?

 

Allt med lägenheten har gått så sjukt snabbt, jag hänger inte med längre. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Help me!!!!

 

 

 

 

 

 

Jag fick en kommentar av en person som jag jobbade med förra sommaren, vi pratade om att jag ska komma och hälsa på i London, jag trodde hon hade glömt de men tydligen inte. Jag tar gärna nästa plan. :D

Jag hoppas att de blir innan jul. :D

 

I onsdags kom jag som sagt hem, de var en lugn kväll men i torsdags så tog jag en överdos så jag fick åka in med ambulans. Igår så skar jag mig och fick åka och sy, idag så försökte jag skära mig men de blev inget, bara en rispa.

 

Detta blir mitt sista inlägg. Jag väntar på att medecinerna ska värka så jag dör. Mina sista minuter i livet.