Något jag vet som är sjukt svårt när man lider av psykisk ohälsa är att våga välja de friska. När man levt nerdrogad och bakom låsta dörrar ett bra tag så vet man inte hur världen egentligen ser ut. Jag tog beslutet i februari tror jag de var att väja de friska. De var ett stort beslut. Ja sa inte "nu ska jag bli frisk" utan de hände nått bara men jag vet inte hur de skedde. De bara blev så och gud va jag är glad att de blev så. Den friska världen är helt underbar. Okej jag är inte 100% frisk men jag är på god väg. Jag har utvecklats sjukt mycket säger personalen här också. Jag är en helt annan människa. Jag trodde aldrig jag skulle bli frisk i höstas och jag ville inte de heller. Jag kände mig trygg i den sjuka världen och de var så jag ville leva då.

 

Jag försöker få mina kompisar som just nu inte är så motiverad att vilja bli frisk, de känner percis så som jag gjorde i höstas. Men jag vet att någon gång kommer de vända för dom också. Jag vill att de ska hända snart typ nu. Och jag vet att de kommer känna precis samma sak som jag gör nu. Men de får ta sin tid, de kommer få hjälp med att bli frisk.

 

Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag skrev för ett tag sedan att jag var rädd för att bli frisk och jag är rädd för att vara sjuk. Så känner många. Att vara på psyk kan vara skönt, att bara få vila upp sig men oftast så fastar man där tyvärr. Men får tryggheten och behöver inte göra ett skit. Nån gång har jag känt att jag ska göra något för att få komma dit i några dagar men en stund efter så känner jag, vafan Rebecka dit vill du ju inte. Den tiden är över.