Jobbigt

Igår kväll/natt blev de jobbigt, jag börja gråta men jag visste inte varför så jag bad personalen att komma, hon föreslog vibehovsmedicin men jag tack nej för jag var rädd för att ta den. Vi pratade lite och jag skulle lyssna på musik eller kolla på nån film/serie. Jag lyssnade på musik en stund med de blev bara värre, jag kunde inte slappna av och fokusera på musiken, tankarna snurrade som en karusell. Min terapeut säger att jag ska fokusera på instrumenetn i musiken men jag kan inte utan fokuserar på texten.
 
Till slut fick jag i stort sätt panik och jag kom på varför jag var ledsen och mådde skit. För att de känns som vad jag än gör så är inte min familj stolt över mig. Så här löd smset till personalen:
 
Jag tror jag vet varför jag är ledsen och mår dåligt.
De känns som vad jag än gör så skäms mamma, pappa
och min syster över mig. De känns som vad jag än gör
som jag själv är stolt över så tycker dom de är pinsamt,
att dom har en dotter som haft/har en jobbig period i livet.
De känns som om jag skulle börja skada mig igen så skulle
dom inte bry sig och jag ska ALDRIG mer skada mig. Men
just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har skäldis på för
att försöka lugna mig själv men självskadetankarna börjar
krypa fram och de är sjukt obehagligt. Jag vill inte ha dom där.
Jag vill bli fri från mitt psykiska dåliga mående. Jag vet att de
bara är tankar och att de förvinnner.
 
De slutade med vibehovsmedicin i alla fall. Jag tar den sjukt sällan, sist var i februari. Jag ska prata med min terapeut imorron om hur jag ska hantera sånna här situationer. Jag har lärt mig sjukt mycket.
 
Nu ska jag bege mig till praktiken.



Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback