Idag på terapisamtalet fick jag veta en sak som ingen hade sagt. Och de var bra att jag inte fick veta de förrän idag. Min mamma har legat i reaspirator, när jag fick höra de så började jag gråta. Jag visste inte vad jag skulle säga men hade jag fått veta de innan så hade jag hamnat i en dipp igen. En dipp för mig är att jag isolerar mig på rummet och orkar inte göra något. Jag bara gråter och gråter. Jag tror att jag fick åka till mamma för man inte visste om hon skulle överleva eller ej. Jag vet inte och jag vill inte veta heller.

 

Resan har gått bra, vi har åkt över 140 mil och de känns. Man är seg. Idag har jag kommit in i rutinerar igen iaf. Jag har varit i köket, haft samtal och städat mitt rum/toan.

 

Här är lite bilder från idag som Flisan tog på mig. :)