Folk tror jag har blivit en tjej som alltid och glad och blivit så stark. Men just nu är jag inget av de. Jag mår piss och bara gråter. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill vara den starka tjejen som orkar ta sig igenom detta men jag kan inte. Jag vet inte om den personal som jobbar som jag vill prata med har tid. Jag känner mig så svag och hjälplös. Jag vill bara låsa in mig på toan och skada mig men de går inte, om jag gör de så faller jag tillbaka till gamla mönster och alla kommer bli så besviken på mig t.o.m jag själv kommer bli de. Men just nu känns de som de är de enda som skulle hjälpa för en liten stund. Jag känner mig så liten och ensam. Hjälplös och rädd.

 

Jag ska ha utsluss imorgon men jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Jag orkar inte! Jag lär mig inget, eller jo imorgon så ska jag och utsluss personalen göra en budget som jag ska följa. Visst de låter bra men jag vill inte laga mat. De jag vill laga tycker inte hon vi ska göra. Jag vill göra amrekanska pannkakor men de är inte nyttigt, nej jag vet men vi gör fan salladet och pannbiffar varje gång typ. Sen vill jag inte ha köket på tisdag som jag brukar, jag vet inte vad jag ska säga att jag inte vill de. De är inget tvång men de känns som personalen förlitar sig på att jag ska ha de då.

 

Jag vill säga så mycket men jag vågar inte. Min ena behandlingspedagog säget att jag inte ska vara rädd för att säga som det är men jag är de ändå. Jag mår illa och är yr. Jag klarar inte detta. Jag vill inte hamna i en dipp igen.