FOREVER ALONE

Jag bara gråter, det har varit sjukt jobbigt. Just nu känner jag mig som
ett sandkorn i afrikas öken som haf glömts bort. Min enda vän som jag
har här mår inte bra hon häller så just nu är hon inlagd. Jag vet att hon kommer
klara den här omgången med. Men jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa.
 
 
Lite inperation
 



Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback