Jag vet typ ingenting, jag fattar inte vad som händer. Ska jag vara glad eller? Jag vill hem men ändå inte, jag vill inte vara hemma i den röran. Jag vill träffa min mamma, jag som sa att jag hatade mina föräldrar jag förstår aldrig hur mycket de har ställt upp för mig, jag har/vill inte inse det. Jag vill kunna stå på egna ben men det kan jag inte men vill inte inse det häller.

Saknar käraste Erika men snart ses vi :)